Jag sitter i soffan... J spelar gitarr, Armi ligger på golvets enda solfläck och gosar med sig själv och Vincent sover under bordet. Dagens första kopp kaffe är just intagen och det känns som att jag borde vara väldigt tillfreds just nu. Och själsligt är jag väl det. Men fysiskt,.. jag har ont i varenda liten del av min kropp.
Det var alla hjärtans dag igår. Och folk får tycka vad de vill om det, att man ska visa uppskattning till sina nära och kära alla dagar på året och inte bara på förbestämda dagar osv. Men jag uppskattar då den dagen mer än voffeldagen eller alla andra dagar för ätbart. Jag tycker det är fint att det finns speciella dagar att vara lite extra omtänksam på. Som julafton eller mors/farsdag. Jag säger inte att man inte ska visa uppskattning resterande av dagarna, man kan givetvis inte vårda sina relationer på enbart ett par dagar av 365.
Jag och J hade det jätte bra, han fick en liten enkel gåva av mig och han tog med mig till Hassela för att lära mig att åka utför. Vilket gick bra, jag må vara blå och lila över hela kroppen men alla ben och leder är hela. Vilket är över förväntan. Men när jag stod där, med en skida på var fot så kändes det verkligen som att det var allt annat än naturligt att vända skidspettsarna ner mot människorna nedanför backen. Men det var roligt, riktigt roligt och dessutom överlevde jag. Dagens träningsvärk gör mig dock påmind om hur otränad jag är. Att jag skulle få träningsvärk förstod jag då man använder kroppen på ett sätt man kanske inte gör dagligen och därmed också använder muskler man inte kommer åt på samma vis annars, men jag har ont överallt. Jag misstänker att varenda liten muskelgrupp i min kropp varit vilande allt för länge.
Jag fick även en dos av min fina mamma igår, av henne fick vi tulpaner, ostkrokar och en nalle. Och jag fick mysa bredvid henne i soffan i nästan två timmar. Min fina fina mamma.
Nu tänker jag slänga mig i en dusch och göra mig klar för biltvättning och storhandling. Håller tummarna för att jag ska kunna bära påsarna.