Jag kommer alltid att sjunga för dig varje gång vinden blåser även om du inte lysnnar. Min plats är min, du får gå runt mig om du ska förbi, jag kommer inte att flytta på mig. Min plats är min och jag vet om det, ändå utan att kräva den. Min kropp är stark men jag knäcks så lätt. Men än dock är jag så ståtlig. Ibland får jag kramar, jag tror att de skänker tröst även om jag inte besvarar dem. Jag är bestående men är i konstant stillastående rörelse och förändring. Min tillväxt slutar aldrig, jag slutar växa den dagen jag dör. Om du inte tar mig från mina rötter så är det inte förens om hundra år, kanske jag lever längre om du har tur. Jag har en härdad yta, men du fäller mig ändå så lätt. När jag faller, faller jag hårt, men det sker aldrig igen. Mitt liv har en mening. Jag har min plats, jag har rotat mig och under hela min livstid skänker jag dig syre och om du vill, skydd från solen. När jag dör värmer jag ditt hem och din röv får papper att torkas med.
Jag är ett träd.