Det inre, personen, känslan, identiteten och allt jag är har sipprat fram till ytan och jag vet att de vet att jag inte alltid vet när det blir fel. Dynamik, kritik, politik, etik, allt under samma tak fast alltid vid olika stunder och ur olikas blick. Utav konfrontation görs en ekvation, det är slut på imitation och dags för ombygnation. Renovering av det brustna och spruckna. I mitt huvud skriker jag "Backa din jävla byracka!".. Oss ska ingen tracka. Jag kan vara taktlös men aldrig hänsynslös, och trotts ditt skuldläggande är du ändå inte sorglös. Men för att återkoppla till igenkänning och inkänning och att synas och höras och att de nu kanske börjar veta vem jag är, är det dags att gå nu? Jag är rädd, känner mig avklädd på grund av vanan att vara utklädd. Men drömmen om att vandra består, och kanske att rota mig någonstans där jag klarar av att synas i sömmen. Kanske jag finner det lilla huset på prärien, eller så reser jag till Alaska och går från vegetarian till mer världsvan.