Jag är född år 1990. Idag är jag 25 år och mitt liv och mina vanor är inte som för 20 år sedan. Men jag minns dagar från 20 år sedan. Det innebär att jag nu verkligen kan se att jag samlar på år. År, dagar, tid. Eller om det kanske är så att jag börjar se utgifterna.. Att varje dag som gått är en dag betald, betald i tid. Jag vet inte. Jag föredrar nog att se det som att jag samlar på tid. Att jag för var dag som går har samlat på mig ännu en dag, inte gett ännu en dag. För är det så, att jag betalar i tid, så är den ändå begränsad och tar en dag slut. Tanken att den dagen då jag lever min sista dag, kan lägga den till samlingen, är så mycket finare.
Det som triggade tanken var egentligen ett kuvert och minnen från när jag var liten och umgicks med mormor på hennes jobb. För när jag var liten arbetade min mormor på kontor. Jag tyckte så mycket om att få hälsa på henne där. Ibland fick jag hjälpa till att putsa alla pokaler som stod där, men oftast så stod jag bara och beundrade dem. Hon brukade också låta mig använda kopiatorn, jag vet inte hur många kopior på mina händer jag har gjort. Hon brukade också släcka ner och låta mig riva upp kuvert riktigt snabbt, det blev som blå gnistror när klistret släppte. Precis som magi.
Ju äldre jag har blivit desto mer har jag insett att jag egenligen hade en väldigt simpel uppväxt. På många vis. Mamma hade mindre än en låg inkomst så semestrar till solen eller slalom i fjällen upplevde jag aldrig. Men det var också simpelt på det viset att jag aldrig haft två föräldrar som bråkat, försummat mig eller på annat vis behandlat mig illa. Jag hade mamma, hennes mamma och pappa och så min låtsas morfar, dessa människor har var och en gett mig hundra tals simpla stunder. Och många av dessa stunder, kändes aningen magiska, precis som när jag och mormor rev upp kuvert.
Men så många jag möter, känner och är bekant med, sliter bokstavligt talat röven av sig för att underhålla sina barn. De lägger ner massor av pengar och planering. Det ska vara pampiga kalas, dyra presenter, och långa resor. Jag skulle vilja be er att sluta stressa. Det är mycket av denna stress som orsakar helt onödiga konflikter. Det ända era barn behöver är trygghet och er tid. På riktigt. Det andra är bara ett litet extra. Ett minne från bardommen när man gjorde ett fort i vardagsrummet med kuddar och filtar med sin mamma är precis lika mycket minne som minnet från hotell poolen i Grekland.
Ta det lugnt och inse att ett kuvert som ger blå grinsror i mörkret faktiskt får era barn att häpna.
