Imorse tog jag en regnig promenad. Bittert tog jag på mig mina skor och sambons jacka, för vovvens skull. Vi gick förbi skolan och in på grusvägen jag så gärna promenerar på, med skog, äng och bäck tätt intill. Bäcken porlande, fåglarna de kvittrade, luften var sval och fuktig. Promenaden var lika underbar och rogivande som vilken solig dag som helst. Och jag blev inte ens speciellt blöt.
Det är så många gånger jag är bitter utan en egentlig vettig orsak. Som imorse, jag liksom antog att promenaden skulle vara otrevlig. Men det var den inte.
Idag, 10 maj, skulle morfar B-A fylla 60 år. Han blev inte äldre än 49 år. Men som han njöt av naturen. Den karln fann man i skogen, på gården med vedklyven eller möjligtvis vid köksbordet som var klätt i vaxduk, rökandens sina röda prins eller sin pipa, med korsord framför sig. Han hade alltid en sockerbit i munnen och en mellan tänderna när han drack sitt kaffe. Oftast med benen i kors snett från bordet så att Sessan, den otroligt lilla och söta katten, kunde ligga på hans ben men tassarna på hans knä. Allt som oftast skojade han med mig, gav mig den där bus blicken. Jag minns dagar med skog och vatten. Mossor, svampar, bär och fiske. Skogaholmslimpa med bregott, prickigkorv och ost på med varm choklad till.
Idag är ingen dag att vara bitter på. Idag är en tag att tänka på alla fina minnen med dig. En dag att se allt du lärt mig. En dag att tacka dig för de år jag fick med dig.
Bengt-Arne Hallin, jag önskar såklart att du var här. Just idag hade jag verkligen uppskattat en kopp kaffe med dig på din blåa kökssoffa. Jag hade älskat att återigen få ge dig en spydig kommentar om ditt gråa skägg. Men mest av allt skulle jag bara vilja tacka dig för så mycket av det jag tackvare dig har åstadkommit idag. Jag saknar dig.
Det är så många gånger jag är bitter utan en egentlig vettig orsak. Som imorse, jag liksom antog att promenaden skulle vara otrevlig. Men det var den inte.
Idag, 10 maj, skulle morfar B-A fylla 60 år. Han blev inte äldre än 49 år. Men som han njöt av naturen. Den karln fann man i skogen, på gården med vedklyven eller möjligtvis vid köksbordet som var klätt i vaxduk, rökandens sina röda prins eller sin pipa, med korsord framför sig. Han hade alltid en sockerbit i munnen och en mellan tänderna när han drack sitt kaffe. Oftast med benen i kors snett från bordet så att Sessan, den otroligt lilla och söta katten, kunde ligga på hans ben men tassarna på hans knä. Allt som oftast skojade han med mig, gav mig den där bus blicken. Jag minns dagar med skog och vatten. Mossor, svampar, bär och fiske. Skogaholmslimpa med bregott, prickigkorv och ost på med varm choklad till.
Idag är ingen dag att vara bitter på. Idag är en tag att tänka på alla fina minnen med dig. En dag att se allt du lärt mig. En dag att tacka dig för de år jag fick med dig.
Bengt-Arne Hallin, jag önskar såklart att du var här. Just idag hade jag verkligen uppskattat en kopp kaffe med dig på din blåa kökssoffa. Jag hade älskat att återigen få ge dig en spydig kommentar om ditt gråa skägg. Men mest av allt skulle jag bara vilja tacka dig för så mycket av det jag tackvare dig har åstadkommit idag. Jag saknar dig.