Vi lever i en ny tid. Vi vet så mycket mer om vad som pågår i varandras liv än vi tidigare gjort. Vi vet precis var alla andra gör, känner och tänker för stunden.. Alla utom människan vi har bredvid oss eller mitt emot oss. Människorna som ska betyda mest, dem vi lever med, vet vi minst om. När har man en fulländad konversation med sin partner idag? När sätter man sig i soffan med sin partner, utan teknologi som tar fokus, och bara ser på den andre när denne talar. När lyssnade en senast på vad den andre sa. När ställde man senast följd frågan på frågon om hur det gått på jobbet. När frågade man senast "Hur kändes det när det blev så?". Eller när pratade man om framtids drömmar. När satt man på en resturang och höll varandra i hand och såg varandra i ögonen och verkligen lyssnade på varandra istället för att kolla på FB vad alla andra gjorde.
Allt som oftast när jag umgås med mina absolut viktigaste människor, umgås vi inte. Vi sitter med varsin mobil och söker med spänning efter vad någon annan ätit för mat. Eller vad andra gör när de umgås. Min mobil är aldrig av. Heller aldrig med ljudet av. Jag är alltid uppkopplad och ser allt alla andra gör. Men jag missar ständigt det som skrer kring mig.
Jag tycker att denna tid är skrämmande. Jag tycker inte alls om den. Men ändå tar jag ständigt del av den....